Tre vägar för samhället

Jag tror att det är så enkelt att det egentligen finns tre vägar för samhället att ta när det gäller upphovsrätten eftersom det här med att dela med sig ligger i människans natur. Huruvida vi vill dela med oss till hela världen är olika från individ till individ men de flesta vill åtminstone dela med sig till sina närmaste som i sin tu vill dela med sig till folk de känner.

1. DYSTOPIA Man försöker benhårt upprätthålla eller rent av förstärka och bevaka upphovsrätten, allt medan tekniken går framåt och allt fler områden blir fronter kriget. Det var musik, film, böcker, datorprogram men 3D-skrivarna börjar utvecklas och man kan redan skriva ut fungerande skiftnycklar. Vem vet vad för teknik framtiden erbjuder oss. Inspelade sinnesupplevelser, androider, program man kan köra direkt mot nervsystemet? Man kommer aldrig helt kunna besegra piratkopierandet men i kampen för att vinna över kopieringen så stiftas allt hårdare lagar, skapas allt effektivare övervakning, utdöms allt hårdare straff tills vi alla känner av övervakningen och ständigt riskerar att begå något obetänksamt eller medvetet övertramp som riskerar att göra oss rättslösa. Det är lätt att se tendenser åt det här hållet i samhället idag. Det blir som The War on Terror och The War on Drugs, krig som aldrig går att vinna men som skördar mängder med offer och göder profitörer. Det här är naturligtvis inte den enda samhällsfrågan som kan ta oss ner i skiten men en av dem.

2. STAGNANTOPIA Samhället fortsätter vara ungefär som nu. Det mesta är en gråzon där mer eller mindre alla är vardagsbrottslingar i olika hög grad. Ingen går riktigt säker men ingen går riktigt osäker heller, det stiftas lagar som inte har någon grund i folkviljan och som ingen tar riktigt på allvar. Några åker dit för olovlig kopiering men de flesta bryr sig inte, de hoppas bara att det inte är de själva nästa gång. Upphovsrättslobbyn fortsätter med sin skräckpropaganda och försöker få till hårdare lagar men tekniken springer ständigt ifrån dem. Nya kopieringsskydd skapas hela tiden, ställer till en massa trassel för vardagskonsumenter men övervinns snabbt av teknikkunniga personer. De här frågorna diskuteras i all oändlighet och jag fortsätter blogga om de här frågorna tills jag bli gammal. Ett lågintensivt ställningskrig gör att ingen egentligen är riktigt säker på vilka regler som gäller och vad man riskerar ifall man gissar fel och tar en risk för mycket. Reglerna fortsätter vara så trassliga och begränsande att inte ens de som har som yrke att försvara upphovsrätten klarar av att inte ständigt bryta mot dem. Upphovsrättsindustrin, staten, övriga inblandade företag och folket lägger ner massor av pengar, tid och energi på det här som de hade kunnat använda på bättre sätt. Alternativa sätt att lösa finansieringen av kulturen går trögt på grund av all bortslösad energi och snåriga regelverk vilket i många fall slår in kilar mellan artisterna och deras publik och mellan artisterna och de företag som ger ut deras produkter. Tekniken går framåt men vissa betalar för samma produkt om och om igen för att ständigt få den på det nyaste formatet medan andra piratkopierar och får ofta sämre produkter fast ibland till och med bättre produkter på grund av att de slipper kopieringsskydd. Massor av kulturskatter göms undan då ingen känner att det finns några pengar att tjäna på en återutgivning och ingen vill släppa ifrån sig något gratis. Samhället befinner sig hela tiden i en svår balansgång för att inte omvandlas till alternativ nummer 1.

3. UTOPIA Man inser att kopieringen inte går att stoppa och att vi faktiskt inte vill ha ett samhälle där vi ständigt övervakas och känner oss osäkra. Vi sätter oss ner och diskuterar hur vi ska lösa frågorna om finansiering av kultur. Vissa kulturskapare kommer att klara sig bättre, andra klarar inte av att anpassa sig till det nya samhället utan vägrar skapa när de inte förstår hur man ska tjäna några pengar på det men många av de som först vägrat kommer nog inte att kunna låta bli. Vi kommer i vilket fall som helst finna att det inte kommer att råda någon brist på kultur även om den kanske ser annorlunda ut. Vissa affärsmodeller kommer gå under, vissa industrier kommer att blomstra. Finansieringen av musik kommer inte att vara något problem men exakt hur filmindustrin kommer att utveckla sig kan jag inte sia om. Jag kan tänka mig att finansieringen av storfilmerna kommer att få förändras ganska mycket. De pengar, tid och energi som annars skulle bli bortslösade på katt och råtta-leken kan användas till bättre saker. Det kommer fortfarande säkert ta tid att gräva fram kulturskatterna men med tiden så kan en väldigt stor del av vårt kulturarv vara bara några musklick bort även om folk naturligtvis i många fall fortfarande kommer att sträva efter att få se och höra det senaste.

Jag inser naturligtvis att jag låter flummigt positiv och diffus i alternativ 3 men jag är en ganska optimistisk person för det mesta och det här är dessutom den utveckling jag vill ha. Jag vet inte exakt vilka affärsmodeller och metoder för att finansiera kulturen man kommer att komma fram till, om jag kunde förutsäga det så skulle jag nog ha min framtid tryggad. Ifall alternativ 3 går på sämsta tänkbara sätt vilket fortfarande kommer leda till att vi har tillgång till massor av kultur för vi slutar inte vara människor bara för det så ser jag det ändå som det bästa alternativet för alternativ 1 är en mardröm och alternativ 2 känns inte bara trist utan riskerar även att utvecklas till alternativ 1.

Jag blev inspirerad till den här texten efter att ha läst det här fantastiska debattinlägget Låt upphovsrätten vila i frid av Henrik Brändén, den senaste i raden av kreatörer som kritiserat upphovsrätten. Igår stötte jag på Kriget mot fildelningen liknar kriget mot terrorn vilken inspirerade en del också.

Jag har läst mycket klokt om det här den senaste tiden. Jag kan inte hitta alla idag men några är
Autonom Propaganda, gå tillbaka och läs vad han skrivit om 3D-skrivare.
Svenson, vi kommer att rösta olika men vi tycker nog ganska lika.
Pezter

. .