måndag 23 november 2009

En Facebook-diskussion och arga aftonbladare

Återgivning av en Facebook-diskussion mellan mig och Petter, en socialdemokrat:

Daniel: Jag undrar om det kan vara höstmörkret som får SD att gå framåt i opinionsmätningarna. Folk blir deprimerade, hatiska och misantropiska och dessutom påverkar ju bristen på ljustimmar den intellektuella kapaciteten.


Petter: Men, mörkret måste väl ändå vara muslimernas fel?


Daniel: En djupare analys är kanske att det skapats ett samhälle som så få känner sig delaktiga i att politiska analfabeter tror att det hjälper att rösta på något som åtminstone hyllar deras nationalitet.


Petter: Jag är böjd att hålla med, delvis iallafall. Det är ju inte särskilt svårt eller krävande att engagera sig. Problemet är väl mer, hur får vi människor att -vilja- göra det. Hur tar vi ner politiken på vardagsnivå. Dvs. där den hör hemma.


Daniel: Partierna kan bbörja att tala om visioner, om vilket samhälle de faktiskt försöker skapa. De kan börja tillåta att åsikter sticker ut och bemöta dem sakligt, vad de vill göra istället. Just nu förlöjligas bara det som sticker ut för att det inte är "regeringsdugligt". Endast en vision om samhället tillåts och den försvaras inte heller på ideologiska grunder utan med ekonomistiska byråkratiska argument. Folk känner inte igen politik när de ser det. Folk måste få tillåtas drömma om en annan värld. De måste känna att de kan påverka. När folk känner att de har ett samhälle som bryr sig om just dem och att de har både en möjlighet och ett ansvar att förbättra samhället så kommer de nog kunna växa politiskt. De kommer att kunna skilja på vilken politik som drivs och vad PR-byråerna har bestämt att den ska kallas för.


Petter: När det gäller ideologidiskussionen håller jag helt med dig. Det är alldeles för mycket hackande och småsaker som diskuteras när det borde vara de stora penseldragen man borde argumentera för. Dessutom måste vi bort från medias personfokus och istället visa på att det handlar om en demokratisk organisation och att ansiktet utåt förvisso har en stark påverkan men knappast är hela partiet.


Daniel: Det kan naturligtvis vara svårt att tala om de stora dragen med all nervös triangulering efter mittenväljarna. Istället för att partierna har en politisk idé och sen försöker övertyga väljarna om dess förträfflighet, helst genom en gräsrotsrörelse som både formar politiken och sprider idéerna så försöker många politiker att bara säga saker som kan tänkas gå hem hos folk som egentligen inte är övertygade om partiernas idéer. Socialdemokraterna köper mycket av borgarnas problemformuleringar och Moderaterna kallar sig för det nya arbetarpartiet och för den som inte är politiskt insatt så blir det som att välja mellan Pepsi och Coke. När politiken blir byråkratisk och politiker förväntas vara strömlinjeformade så tappar partierna stora delar av den gräsrotsrörelse om bygger upp dem.

Ett annat demokratiska problem är att folk är alldeles för intrasslade just nu för att orka tänka på politik. Jobbet och alla i-landsproblem äter upp all energi. Vilket elbolag man ska välja blir viktigare än vad som händer i samhället.

Ett gigantiskt problem är att samhället i stort har utvecklats sig på det sätt som många från början välmenande revolutioner har utvecklats. Man börjar bli rädd för att befolkningen ska fatta fel beslut om de får ett demokratiskt val. Därför försöker man tömma demokratin på så mycket innehåll som möjligt. Man upprättar budgettak, man privatiserar allt man kan, man låser in politiken i EU-konstitutionen och man hindrar politiken från att påverka riksbanken osv.

Haha, jag skulle försöka undvika att blogga hela kvällen och sen gör jag samma sak på FB istället =)


Petter: Vad kan jag säga?
Precis den problematiken du pratar om har jag själv försökt få respons för otaliga gånger.
Jag håller med som fan. Ideologin, de grundläggande idéerna ska tala. Om så folk inte vill ha våra idéer, då får de rösta på någon annan. Det måste vara vårt samhälle mot deras. Makten får aldrig vara målet, makten är medlet.


Daniel: Jag tror att ett av de största misstagen var att vänstersidan slutade med ideologiproduktionen eller nja, inte slutade helt såklart men slutade nå ut till allmänheten med den. Det här började på slutet av 70-talet början av 80-talet någon gång ungefär samtidigt som SAF insåg det viktiga i att ha ideologiproduktion och slutade att enbart vara en motpart till facken i förhandlingar. På det sättet så började högern ta över hela problemformuleringen så att vänstersidan behövde formulera alla sina lösningar efter deras problem.



Om arga aftonbladare:

Landet är i behov av en stark opposition just nu för att föra in mer mening i politiken.

För att citera Martin Luther King, Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

Med detta vill jag dock inte vara så kategorisk att jag hävdar att alliansen består av onda människor, resultatet av politiken drar jag mig dock inte för att kalla ondskefullt i många lägen.

Säga vad man vill om Aftonbladet men det är faktiskt på sin plats att många av deras medarbetare har börjat bli väldigt skarpa i sina formuleringar.

Jan Guillou klagar över att Mona Sahlin inte vågar vara sosse, att hon har övergivit ideologin i ett läge där den sittande regeringen lämnar öppet mål.

Jag kan ganska ofta ha svårt för Jan Guillou men det här är saker som är uppenbara för många av oss men som ändå behöver sägas.

Ronnie Sandahl skriver om att jante faktiskt har en positiv sida. De rika ska fan inte komma här och tycka att de är bättre människor.

Jag tycker att det här var en kul infallsvinkel, våga vara jante helt enkelt.

Helle Klein skriver om hur nedmonteringen av välfärden är ett hot mot demokratin och att det är en förlust för samhället när inte folk längre har någon tillit för varandra.

Återigen en sak som jag brukar hävda.

Hon kallar också Jan Björklund för en härdsmälta, en något oslipad högerideolog, ett historiens felsteg och rubriksättaren lägger till vulgo-liberal. Slutpoängen är att vänsterliberaler inom partiet borde skämmas över honom.

Jag tycker att det är kul att hon, när hon ska räkna upp duktiga folkpartiledare innan honom, utelämnar Lars Leijonborg, det beror väl på att Fp har gjort ett ganska långvarigt felsteg =)

I övrigt kan man konstatera att regeringen i sin övervakningsiver nu vill kartlägga folks val av fackföreningar.

2 kommentarer:

Emilie L. sa...

Har tänkt på samma sak angående Aftonbladets kolumnister. Även om du utelämnat de två jag uppskattar mest vid sidan av Ronnie Sandahl, nämligen Annika Marklund och Lena Sundström. Ett riktigt starkt team. Speciellt jämfört med Expressens bottenskrap...

Daniel Scythe sa...

Annika Marklund är svinbra och många med henne, Lena Sundström har inte fastnat men när jag kollade hennes rubriker så ser det lovande ut, sen gillar jag Lisa Magnusson även om hon kanske inte räknas som krönikör verkar det som.
Inga är utlämnade eller utvalda med flit, stötte bara på ett gäng bra samma dag och hann inte skriva ett inlägg om varje =)