Fildelningens många ansikten

Unni Drougge har seglat upp som en av fildelningens främsta försvarare. (Jag får faktiskt se till att läsa något av henne.) Nu har hon tillsammans med Johnny Olsson skrivit ett intressant inlägg på Aftonbladet under rubriken Var inte rädd för fildelare: Fildelningens fina framsida där de under denna allitteration återigen slår hål på myten om att varje fildelat exemplar är en utebliven försäljning.
De delar upp fildelningen i:

1. Den uteblivna försäljningens fildelning (som är den som upphovsrättsmaffian alltid trycker på i sina försök att vända artister mot sin publik och politiker mot sin befolkning)

2. Den ökande försäljningens fildelning (som storföretagen inte är ett dugg intresserad av då de inte längre har absolut kontroll och som de är rädda för då den är ett alternativ marknadsföringskanal för artister som vill stå på sina egna ben)

3. Den icke-säljande fildelningen (och här har de riktigt intressanta argument då lobbyn nu har förklarat vad de menar med att fildelning är stöld. Om det ändå inte skulle sålt så är det ändå inte ett förlorat köp och är inte ens med branchens egen argumentation en fråga om stöld)

4. Den kulturreserverande fildelningen (den som bevarar kultur som annars inte går att få tag på och som är den som jag främst brinner för och som jag skrivit om i "I want copyright!" "You can't handle the copyright!")

Jag tycker att de skulle haft med åtminstone en punkt till eller tagit med denna under den tredje punkten. Den kommunicerande fildelningen. Folk som helt enkelt skapat något som de vill dela med sig av utan en tanke på framtida försäljning, den anses även den som en konkurrent av storbolagen och även om maffian argumenterar för att det ska vara frivilligt att dela med sig av sina verk gratis så försöker de undanröja alla plattformar för detta vilket jag nämner i Internet är större än vad de är

Det här riktar sig främst till kulturarbetare och befolkningen i stort, de stora medieföretagen är inte intresserade då de gärna ser att all konkurrens till det som de har bestämt att du ska konsumera idag röjs undan. De skiter i kultur och i kulturarbetare i stort, de bryr sig bara om kulturella produkter. Att låta företag som dessa forma politiken är som att överlåta övergripande miljöpolitik, natur-och djurskydd till företag som bara anser att skog har ett värde när den är avverkad och uppsågad i plankor och att djur enbart har ett värde när de ligger packeterade i lagom bitar i en kyldisk.

Artiklar som denna är bra då den försöker överbrygga den vallgrav som medieföretagen försöker gräva mellan kulturarbetare och deras publik.